Så har det blivit dags för mig att bli en "riktig" författare. Då undrar du kanske vad en riktigt författare är? Var "Avien" på låtsas? Icke då. Men för att som författare få gå med i Sveriges författarförbund (liksom ha rätt till att finnas med namn på Wikipedia) krävs att man har gett ut minst två böcker.

 

 

 

 

 

 

Omslagsillustration (av Linn Creutzer)
Första recensionen (av Sannareads)
Helt. Jäkla. Briljant.

För det första så finner jag inga ord som känns bra nog för att kunna sammanfatta och hylla Stjärnfödd . Hur beskriver man en bok som man gick in i med skyhöga förhoppningar och ändå lyckas författaren slå benen av en då twist efter twist slängs in. Hur beskriver man en bok som har så vackra och verklighetstrogna karaktärer att man känner sig som en av gänget, som en del av äventyret och fasorna de står inför? 

När jag läste Avien fastnade jag direkt för sättet Maria beskriver miljöer, personer, händelser och känslor och därför blev boken snabbt en av mina favoritböcker...någonsin! Därför kändes det helt underbart att få läsa manuset av Stjärnfödd månader innan själva boken kommer ut. Men som ni nog har förstått så var mina förhoppningar, tja, väldigt, väldigt höga. 

Men Stjärnfödd siktar mot stjärnorna och växlar upp en nivå, sveper med läsaren och får känslorna att virvla runt. Kapitlen hade med enkelhet kunnat försvinna på ett nafs men jag tvingade mig själv att läsa sakta 

Isondra, Lawine och Essie är starka kvinnliga karaktärer som är både modiga och inspirerande medan Alex, Bejamin och Zance är män som vågar visa känslor samtidigt som de utstrålar mod och kraft. Vänskaperna är vackra och känns genuina, likt en äkta vänskap medan kärleksrelationerna inte är pang bom utan tar sin tid och utvecklar sig realistiskt. Man lär även känna karaktärerna mer på djupet i Stjärnfödd .

Likt i Avien står makten mellan det onda och det goda i fokus, samt försöker Isondra hantera alla känslor av ångest och uppgivenhet som har uppstått efter händelserna i Cent. Hennes känslor är så starka att de går att ta på och det gör riktigt ont att se henne må dåligt. 

Viktiga saker så som ras, kultur, sexuell läggning och att få vara precis den man är tas även upp i Stjärnfödd . Jag älskar att Wälsäter inkorporerar vår världs problem i Doressea och visar att alla är lika värda och alla ska få älska den man vill. 

Maria Wälsäter är utan tvekan en av mina favoritförfattare och böckerna om Doressea är utan tvekan ett måste att läsa. Du kommer få följa med på ett äventyr fullt av kärlek, svek, krig, hjärtesorg, död och magi . 

Terima världens bästa Maria för att jag fick äran att läsa manuset avStjärnfödd jag kan knappt bärga mig på att läsa den färdiga produkten och seAvien och Stjärnfödd stå tillsammans i min bokhylla. 

⭐️ Stjärnfödd av Maria Wälsäter får 5/5 solklara stjärnor av mig!

Halkar in för att informera er om att allt om mig, mitt författande och mina böcker går att hitta på mariawalsater.nu

 

Varm välkomna dit! <3

 

 

Jag har fått bokkontrakt på min första skönlitterära roman! Kika in på Avien.se för all tänkbar nödvändig och onödig information om mig och Avien!

 

 

Den där Neil Gaiman är vis på ett jobbigt logiskt sätt. Ovan är bara ett par smakprov på hans många visdomsord som är sådär klockrena att man måste stanna upp och liksom... "wow, kan man ha mer rätt?" 

 

Att han dessutom delar med sig av sin vishet och erfarenhet till aspirerande författare gör honom inte mindre awesome.

 

Neil kan eventuellt vara min nya idol.

Under flera års tid har min kropp sakta men säkert tagit kål på sig själv. Jag har träffat läkare som diagnostiserat, feldiagnostiserat, medicinerat, hänvisat mig till diverse andra läkare; runt, runt, runt. Det var inte förrän jag, som en läkare valde att uttrycka det, "hade dött vilken dag som helst" som jag äntligen, och av en ren slump, fick träffa rätt läkare och få rätt diagnos. Det är tack vare henne, Johanna, som jag lever idag.

 

Jag var 24 år och hade överlevt vad som i efterhand, av min då nya och ytterst professionella specialist, antogs vara både en och två så kallade tysta hjärtinfarkter. Jag hade hjärtsvikt och mitt hjärta varken ville eller orkade mer efter alla år av överaktivitet. Det klarade inte längre av att pumpa runt syre likt ett friskt hjärta, vilket (utöver alla andra symptom) innebar att jag svimmade hejvilt och lite varstans, jag orkade inte längre med vardagliga aktiviteter, min hjärna var som ett stycke grå, dysfunktionell massa, och jag var så ofattbart och obeskrivligt trött. Både på mig själv, på min sjuka kropp, och på livet. Det kändes som om jag liksom svikit mig själv, som om sjukdomen var mitt eget fel.

 

Vissa dagar var så mörka. Jag tog mig knappt upp ur sängen, svalt mig själv med avsikt, och jag grät. Oj vad jag grät. Jag kände mig ensammast i världen, ingen tycktes förstå hur jag mådde, hur effektiv jag än är/var att sätta ord på min fysiska och psykiska (o)hälsa. Jag klandrar absolut ingen, jag vet själv hur svårt det kan vara att sätta sig in i någon annans situation om man inte själv har något konkret att relatera till i bagaget. Jag valde också att aktivt utelämna hela sanningen, för att förskona mina närmsta från det allra mörkaste. Av och till trodde jag att jag höll på att bli galen, på ett mindre bra sätt.

 

Jag började sörja sådant jag tidigare tagit för givet, till exempel att klara av att gå och handla själv, eller att orka dammsuga mer än ett rum i lägenheten åt gången. Alla turer till och från akuten gjorde mig än mer uppgiven. Vad som sved mest var dock att jag alltid trott att jag i framtiden skulle kunna skaffa barn på mina egna villkor och när tiden kändes rätt. Så ser det inte längre ut, om jag inte vill riskera att sätta ett sjukt barn till världen. Nu när jag inte längre kan skaffa barn när jag själv vill, vill jag också plötsligt ha barn, och jag avundas alla i min närhet som går i väntans tider.

 

Det absolut bästa jag visste (och fortfarande vet) i mina mörkaste stunder var att liksom lämna mitt eget liv och min egen kropp för en stund, med hjälp av filmens och bokens värld. Jag slukade roman efter roman sommaren 2013, och fantasygenren har alltid varit något av favoriten. Mina egna gamla bokprojekt började jag så smått att damma av, och mina tankar och idéer kom till liv med hjälp av papper, penna och dator.

 

Helt plötsligt flödade fantasin. Mitt eget universum med karaktärer, miljöer och fysiska lagar har vuxit fram bit efter bit, och idag sitter jag med ett drygt halvfärdigt utkast på en ungdomsroman i just fantasygenren i knät. Det känns som om jag hittat mitt kall, vid sidan av läraryrket givetvis. Mitt kall är att ge liv till ord, plantera ett frö av magi i tanke och vardag, men framför allt att vända all destruktivitet och uppgivenhet jag känt det gångna året till någonting positivt.

 

Jag har idag sökt stipendier utannonserade av SFF och hoppas kunna ägna mig helhjärtat åt mitt författande sommaren 2014.

Sara Bareilles är inget mindre än briljant, all kärlek till henne. Synd att Sara och hennes The Blessed Unrest förlorade kampen om Grammy Award for Album of the Year 2014 mot Daft Punk.

 

Efter att vi plötsligt förlorade Fimpen har Nossan suttit alldeles ensam i sin bur. Vi märkte på henne att hon inte mådde bra; hon var ensam, deppig, väldigt osäker och rädd. Istället för att skaffa en ny nymfparakit som sällskap till Nossan, togs beslutet att skänka bort henne (med bur och tillbehör) om rätt person hörde av sig via den Blocket-annons som knåpades ihop. Och rätt person hörde av sig, och det snabbt.

Nossan har nu flyttat till Hällefors där hon nu har sällskap av sin nya matte, som har såväl tid som tålamod och kärlek, och av Hedwig, en nymfparakithona som räddats från en osäker framtid ute i det fria i Hälleforstrakten.

Samtidigt som det alltid är sorgligt när ens familj krymper, känns det som om vi hittat precis rätt hem åt Nossan. Hon kommer att få det underbart, det är jag säker på. Det talar såväl fakta som magkänsla för.

Nossan i sitt nya hem.

Drömde att jag var höggravid, sådär sprängfärdigt gravid att gravitationen närsomhelst suger tag i gravidmagen. Dock var det bestämt att jag skulle adoptera bort barnet av någon anledning, men trots det måste ju förlossningen förberedas. Så jag är mitt uppe i förberedelserna när förlossningsvärkarna sätter igång, väntar en stund, sen iväg till sjukhuset. Där finns dock ingen säng till mig, så jag vankar av och an i korridoren i väntan på att få ett rum. Snart blir allt svart, och mitt nästa minne är från uppvakningen. Läkarna beslutade för ett akut kejsarsnitt då mitt bäcken var för litet för att klämma ut ungen den naturliga vägen.

I töcknet efter sövning och operation placerar sköterskan babyn, en liten, skrynklig, rosa pojke, i min famn, utan vetskapen om att jag ska adoptera bort honom och därför vill ha så lite anknytning till honom som möjligt. Mina adoptionsplaner ändras så fort jag tittar på hans lilla ansikte, han ser ut som en kopia av mig själv som bebis, inte kan jag lämna ifrån mig något som så uppenbart är menat att tillhöra mig och bara mig. Beslutar mig därför för att behålla Albin, som han av någon anledning får heta.

Och där vaknar jag, förstår inte om jag drömt eller om det faktiskt varit på riktigt, allting. Oerhört verklig dröm - skrämmande verklig till och med. Inte är det heller första gången jag drömmer om varken havandeskap, förlossningar och bebisar den senaste tiden. Jag är dock, i verkligheten, starkt avrådd från att bli gravid på grund av min sjukdom och dess behandling. Det skulle kunna gå riktigt illa för både mig och foster om jag skulle ignorera läkarnas varningar. Kanske är det just därför det aktuella ämnet är så närvarande i min skalle, det plus känslan av att så gott som alla jag känner väntar tillökning 2014. Det är i alla fall så det känns.

En dag fick allt kännas bra. En dag. 

Joggar lite lätt i uppförsbacke, men motvinden får mig att tappa fart. Försöker trotsa motvinden och liksom armbåga mig igenom detta egentligen osynliga hinder. Märker att armbågen tar i något, vinden materialiserar sig, ändrar form och färg till kompakt nattsvart. Fan så ont det gör i armbågen, men upp ska jag likt förbannat. Klurar lite på vilken den bästa vägen runt motståndet må vara, men fastnar i tankens värld. Vaknar upp omsluten av det tunga, nattsvarta. Så förvandlas joggingturen till tyngdlyftning. Stark för att jag måste, inte för att jag vill.