Wishlist.
2013-08-19 @ 15:10:59Nu tar vi nya krafttag. Vänder blad och försöker se ljuset i slutet av tunneln, påbörjar ett nytt kapitel där jag förhoppningsvis får ha en kropp som inte trillar ihop till en hög efter en kort promenad, svimmar i köer eller kräks av utmattning på grund av hjärtat. Händer som inte längre darrar så mycket att jag inte klarar av att syssla med mina hobbies; lera, pyssel och målning. Ögon som på grund av infektioner inte tröttas ut av att titta på TV mer än femton minuter...
Jag hoppas också på en knopp som har ork och energi att ta tag i såväl studier som vardagssysslor, utan att få koncentrationsproblem och minnesbortfall. En knopp som faktiskt somnar när den är trött, utan hjälp av en mängd piller med diverse bieffekter. En knopp som per automatik tänker positivt, utan att jag ska behöva slå mig själv på käften.
Det är vad jag önskar mig i 25-årspresent, att få känna hur det känns att vara normal. Åtminstone mindre onormal. Går inte det att fixa tar jag gärna emot ett par nya UGGs, beige modell med högt skaft. Tack!
Jag hoppas också på en knopp som har ork och energi att ta tag i såväl studier som vardagssysslor, utan att få koncentrationsproblem och minnesbortfall. En knopp som faktiskt somnar när den är trött, utan hjälp av en mängd piller med diverse bieffekter. En knopp som per automatik tänker positivt, utan att jag ska behöva slå mig själv på käften.
Det är vad jag önskar mig i 25-årspresent, att få känna hur det känns att vara normal. Åtminstone mindre onormal. Går inte det att fixa tar jag gärna emot ett par nya UGGs, beige modell med högt skaft. Tack!
Dark.
2013-08-10 @ 20:23:18Jag inser själv hur löjligt det här låter... men jag vill inte opereras av estetiska skäl. Jag vill inte gå runt med ärr och missfärgning på hals och bröst. Jag vill inte se ut som en plastdocka, som förlorat och fått huvudet ditsatt igen.
Det finns värre konsekvenser av operationen, utan tvekan. Intensiv smärta, känselbortfall på hals och nacke, infektionsrisker, hypokalcemi, problem att hålla huvudet upprätt, talsvårigheter, röstbortfall och förändrad röst... och ändå är det fåfängan som skriker högst. Fjantigt, men ärligt.
Det finns värre konsekvenser av operationen, utan tvekan. Intensiv smärta, känselbortfall på hals och nacke, infektionsrisker, hypokalcemi, problem att hålla huvudet upprätt, talsvårigheter, röstbortfall och förändrad röst... och ändå är det fåfängan som skriker högst. Fjantigt, men ärligt.
They left before the sun came up.
2013-08-09 @ 13:17:05Anyone could see the road that they walk on is paved in gold
And it's always summer, they'll never get cold
They'll never get hungry
They'll never get old and gray
And it's always summer, they'll never get cold
They'll never get hungry
They'll never get old and gray
You can see their shadows wandering off somewhere
They wont make it home, but they really don't care
They wanted the highway
They're happy there today
Between four hospital walls.
2013-08-06 @ 11:40:27In och ut, och in igen. EKG-apparater, provrör, britsar. Vita rockar med blå underställ. En doft av infektion blandat med desinfektion. Fötter som stressar fram genom breda korridorer. Någon skriker, någon annan nöjer sig med att trycka in den lilla orange knappen så att ett distinkt pipande fyller alla skrymslen och vrår. Där, innanför sjukhusets fyra väggar.
Där har jag denna sommar spenderat långt mycket mer tid än vad jag någonsin föreställt mig att jag skulle göra. Läkare som vill väl, men som egentligen inte bryr sig om att det genom springor i skärmarna går att skymta min nakna kropp, täckt i sladdar och slangar. Eller att huden på min kropp knottrar sig i en reaktion på kylan.
Den jobbigaste biten är, trots allt, det uppföljande samtalet. Efter varje besök, efter varje prov eller undersökning. Man förbereder sig på det värsta, men kommer sällan ut från sjukhuslokalerna mycket klokare än innan man kom dit. Sjukdomar, behandlingar, recept och remisser, innan hela processen återupprepas nästkommande vecka.
Där har jag denna sommar spenderat långt mycket mer tid än vad jag någonsin föreställt mig att jag skulle göra. Läkare som vill väl, men som egentligen inte bryr sig om att det genom springor i skärmarna går att skymta min nakna kropp, täckt i sladdar och slangar. Eller att huden på min kropp knottrar sig i en reaktion på kylan.
Den jobbigaste biten är, trots allt, det uppföljande samtalet. Efter varje besök, efter varje prov eller undersökning. Man förbereder sig på det värsta, men kommer sällan ut från sjukhuslokalerna mycket klokare än innan man kom dit. Sjukdomar, behandlingar, recept och remisser, innan hela processen återupprepas nästkommande vecka.
Jag kommer aldrig mer klaga på en vanlig förkylning. I dagens läge innebär denna "vanliga" förkylning ännu fler prover och sjukhusbesök, allt för att fastställa att mitt immunförsvar inte ballat ur helt och hållet. Så, nu åker jag tillbaks till dessa välbekanta fyra väggar, kämpar för att hålla humöret uppe och ignorerar de celler inom mig som är ledsna och frustrerade. Förrådd och förgiftad av min egen kropp, en kropp som attackerar sin egen, icke-främmande vävnad istället för att ge sig på virus och baciller. Korkade jävla kropp.
