Sara Bareilles är inget mindre än briljant, all kärlek till henne. Synd att Sara och hennes The Blessed Unrest förlorade kampen om Grammy Award for Album of the Year 2014 mot Daft Punk.

 

Efter att vi plötsligt förlorade Fimpen har Nossan suttit alldeles ensam i sin bur. Vi märkte på henne att hon inte mådde bra; hon var ensam, deppig, väldigt osäker och rädd. Istället för att skaffa en ny nymfparakit som sällskap till Nossan, togs beslutet att skänka bort henne (med bur och tillbehör) om rätt person hörde av sig via den Blocket-annons som knåpades ihop. Och rätt person hörde av sig, och det snabbt.

Nossan har nu flyttat till Hällefors där hon nu har sällskap av sin nya matte, som har såväl tid som tålamod och kärlek, och av Hedwig, en nymfparakithona som räddats från en osäker framtid ute i det fria i Hälleforstrakten.

Samtidigt som det alltid är sorgligt när ens familj krymper, känns det som om vi hittat precis rätt hem åt Nossan. Hon kommer att få det underbart, det är jag säker på. Det talar såväl fakta som magkänsla för.

Nossan i sitt nya hem.

Drömde att jag var höggravid, sådär sprängfärdigt gravid att gravitationen närsomhelst suger tag i gravidmagen. Dock var det bestämt att jag skulle adoptera bort barnet av någon anledning, men trots det måste ju förlossningen förberedas. Så jag är mitt uppe i förberedelserna när förlossningsvärkarna sätter igång, väntar en stund, sen iväg till sjukhuset. Där finns dock ingen säng till mig, så jag vankar av och an i korridoren i väntan på att få ett rum. Snart blir allt svart, och mitt nästa minne är från uppvakningen. Läkarna beslutade för ett akut kejsarsnitt då mitt bäcken var för litet för att klämma ut ungen den naturliga vägen.

I töcknet efter sövning och operation placerar sköterskan babyn, en liten, skrynklig, rosa pojke, i min famn, utan vetskapen om att jag ska adoptera bort honom och därför vill ha så lite anknytning till honom som möjligt. Mina adoptionsplaner ändras så fort jag tittar på hans lilla ansikte, han ser ut som en kopia av mig själv som bebis, inte kan jag lämna ifrån mig något som så uppenbart är menat att tillhöra mig och bara mig. Beslutar mig därför för att behålla Albin, som han av någon anledning får heta.

Och där vaknar jag, förstår inte om jag drömt eller om det faktiskt varit på riktigt, allting. Oerhört verklig dröm - skrämmande verklig till och med. Inte är det heller första gången jag drömmer om varken havandeskap, förlossningar och bebisar den senaste tiden. Jag är dock, i verkligheten, starkt avrådd från att bli gravid på grund av min sjukdom och dess behandling. Det skulle kunna gå riktigt illa för både mig och foster om jag skulle ignorera läkarnas varningar. Kanske är det just därför det aktuella ämnet är så närvarande i min skalle, det plus känslan av att så gott som alla jag känner väntar tillökning 2014. Det är i alla fall så det känns.