Tror att jag är gravt påverkad av någon slags inre stress. En psykisk, inre stress som ger fysiska avtryck så som sömnbrist, koncentrationssvårigheter och viktras. Jag är ju omöjligen stressad i fysisk bemärkelse, då jag har "sommarlov". Läste dock någonstans för länge sedan (närmare bestämt i psykologi B-kursen, om jag inte minns fel), om den stress som kan uppstå på grund av understimulans. Där någonstans kanske jag befinner mig.

Kan i princip inte somna om jag inte är så trött att jag däckar, samt känns som om jag fått en släng av vuxen-ADHD med jämna mellanrum. Dock kan givetvis min sömnbrist i sig leda till koncentrationssvårigheter, vilket får mig att tro att det skulle bli en slags "hönan eller ägget" situation om jag gick till läkaren; en massa omständiga utredningar för att A ska kunna utesluta B.

Och min viktnedgång fortsätter, sakta men säkert. I maj 2011 vägde jag mer än jag någonsin vägt (54 kilo, ca 160cm lång), vilket absolut inte är övervikt på något sätt. Men eftersom jag aldrig förr varit så tung kände jag mig plufsig och klumpig. Igår när jag vägde mig, visade vågen på 42 kilo. Förstå chocken. Jag vill här också tillägga att jag väldigt sällan väger mig, vilket bidrar till att jag blir desto mer chockad när jag väl gör det.

Nu känner jag mig istället för smal. Mina tuttar är missing-in-action, mina revben har börjat sticka ut, och mina axlar samt armar är som stickor. Mitt ansikte har tydligen också påverkats, då min kära far senast förra helgen påpekade att: "Oj vad du måste ha gått ner i vikt. Du har fått ett sånt smalt ansikte".

Vad jag gör åt saken? Jag överdriver mitt ätande. Använder 40 procentig grädde i såväl grytor som såser och bakning, ringlar lite för mycket olivolja över salladen, äter ostrullar som snacks, tar en burgare allt oftare, trycker i mig choklad...

Resultatet? Jag tappar ännu mer vikt. Eller, så kan jag kanske inte uttrycka mig, om jag inte ätit såpass fet/onyttig mat som jag gör, kanske jag istället hade vägt 40kg eller mindre idag? Kan det vara så, att ungdomsfettet möjligen kan försvinna i en så här sen ålder? Trodde att detta skedde runt 18-20 års ålder.

Någon som känner igen sig? Någon som kan tipsa om hur jag undviker att fortsätta bli allt mindre, eller kanske rent ut sagt till och med gå upp ett par kilo? 45-46 vore idealt känner jag, då detta var min vikt under gymnasietiden, och då trivdes jag alldeles utmärkt med min kropp. Inte så att jag vantrivs nu, men jag tor att jag kommer göra det om detta fortsätter, och jag saknar mina bröst!

Tänker tillbaks på alla älskade familjemedlemmar som gått bort de senaste åren. Både härligt, jobbigt och känslosamt på samma gång. De är fruktansvärt saknade på alla plan, döden är jobbig som separation i sig. Om den sedan inleds med sjukdom, blir döden ännu hemskare.

Jag minns gamla farfar, med sitt härliga leende, sin apitit för både mat och livet, hans permobilturer hem till vår villa och hans kärlek för pianomusik. Jag minns morfar med ett stort naturintresse, han var som ett vandrande lexikon när det kom till djur och natur. Jag minns hur han alltid kallade mig "tösabiten" och "kråkan". Kråkor var, trots kråkans dåliga rykte, ett av hans absoluta favoritdjur.

Och jag minns självklart min älskade mamma, som hon var innan hon blev jättedålig på slutet. Jag var min mammas lilla solstråle, hon skulle göra precis allt i hela världen för mig. Jag minns hur hon kompenserade för allt andra mammor kunde göra för/med sina barn, som inte hon kunde, med presenter i överflöd. Jag minns hennes vackra ögon, hennes kärlek till musik och hennes härliga skratt. För att inte tala om hennes citat, dessa är oförglömliga. Vad sägs om "kaffe utan grädde, är som kärlek utan kyssar"? Åh, vad hon är älskad och saknad.

Jag och Therese hade i lördags ett intressant samtal om döden. Både fruktar vi den, tyvärr. Men att prata om det, gör det faktiskt enklare. Om än bara för stunden. Förhoppningsvis kommer jag att bära med mig vårt samtal en tid framöver, vilket gör livet lite enklare.

 

Nya blogg.se gjorde mig uppmärksam på gamla kommentarer. Såg bland annat att det var någon som älskade mina tester jag gjorde för något år sedan. Tänkte därför bjuda på ytterligare ett test imorgon. Vad får ni se då!

Kvällen har spenderats i sällskap av goda vänner och god mat. För tjejmiddagen stod Therese som värdinna, och hon bjöd på fläskkarré panerad i cornflakes, jalapeños och chili, med potatis och en hemgjord supersomrig bearnaissås. Till efterrätt blev det rabarbermousse, vilket var en enorm smakupplevelse!

Efter maten satt vi som vanligt kvar kring bordet, tjötade och spelade lite kort. Lika trevligt som alltid. Uppskattar verkligen våra månatliga tjejmiddagar. Tack tjejer, och framför allt Therese, för en trevlig kväll!

 

Nu tänkte jag dregla ännu lite mer över Samuel Larsen. Seriöst, han är helt galet snygg!

Idag har jag haft en slapp söndag. Småstädat i sovrummet, vilket behövdes, småhandlat, små-game:at. Käkat hamburgertallrik. Nu är det dags för kalkontoasts, med jordgubbar till efterrätt.

Sen hoppar det lite i drömmen, Stefan och Sabina har nu åkt hem till sitt, men inte för att vila och ta det lugn för att Sabina är höggravid, nej nej. De åkte hem till sig för att förbereda inför det tandemhopp (fallskärm) de tillsammans skulle genomföra, för att sedan landa på loftgången och fortsätta kvällen hos Erik och Malin.

Själv hade jag panik över Stefan och Sabinas galna upptåg, så jag sprang ut ur huset och började förbereda, så att det inte skulle finnas något störmoment vid landningen. Av någon anledning var det väldigt viktigt att en båtlina som hängde och dinglade lindades tolv varv runt en staketstolpe, annars skulle landningen misslyckas.

Under tiden jag hållt på och förberett utomhus, har ligan supit sig dyngraka i lägenheten. Tommy kunde knappt prata, så Erik förklarar att killarna ska in till stan. Jag påminde Erik om, att de lite tidigare lovat varanda att "vad som än händer så ska vi inte ut ikväll, det blir antagligen mycket roligare här". Då förklarar Erik, att taxikåren i Karlstad har utökat med bilar med toaletter, och att enda anledningen de ska åka in till stan är just för att testa dessa toaletter.

Jag fortsätter förbereda, vad jag nu förbereder, för att snart inse att jag är utelåst. Jag springer ett halvvarv runt lägenhetshuset, ifall grabbarnas taxi ännu inte anlänt och de har nycklar på sig. Tiden har dock rusat iväg, och killarna har både hunnit fram och tillbaks till stan. De är nu om möjligt ännu fullare, och klagar på att man inte kan bajsa i taxitoaletten, för att spolningen är för svag.

Jag hittar Therese i princip bärandes på Mateusz, han är så full att han varken orkar hålla ögonen öppna eller prata. Det visar sig då, att Mateusz i själva verket är Robert Pattinson, och att magin som gjort honom till just Mateusz bryts vid en rejäl fylla.

Therese verkade inte tycka att det var något konstigt med det, och så snart hon lämnat av Robert-Mateuzs hemma hos sig, kommer hon tillbaks för att fota när Stefan och Sabina ska gå in mot landning. Dock blir hon så distraherad av en snygg sjuksköterska i alldeles för kort, lila klänning, att hon börjar fota denna istället.

Och här vaknade jag. Ingen aning hur det gick för Stefan och Sabina, eller varför Therese plåtade sköterskan, eller varför Mateuzs var Robert Pattinson. Jag fattar helt enkelt inte någonting, haha. Kan inte vara helt frisk!

Vad jag ska göra där? Köpa brakfrukost till mig och den intet ont anande sömntutan. Färska frallor, melon, jordgubbar, yoghurt, ägg, ost, juice, Pucko, cupcakes... Tycker att jag har gjort mig förtjänt av det efter den (förhoppningsvis) lyckade tentan igår. För jag har sommarlov! Helt sjukt vad tiden gått fort...

Hörs senare.

Precis slängt ihop en lunch, känner mig ungefär som om någon har bankat mig i huvudet 16 gånger med en svarvad spikklubba. Det betyder kort och gott att jag inte pallar stå och laga värsta superextravaganta torsdagslunchen. Så det fick bli en vad-kylen-erbjuder-omelett.

Det säger väl i och för sig inte er så mycket, så för att precisera: fräste lite schalottenlök tillsammans med hyvlad morot och skivad zuccini. Under tiden blandade jag ett ägg med lite mjölk, cremè fraîche, cheddarost, salt och peppar. Vände över äggröran i stekpannan, hade i lite kapris medan omeletten fortfarande var lös. Toppade med klyftade körsbärstomater vid servering.

Förvånansvärt gott, och det säger inte lite när det kommer från köttmänniskan nummer ett - aka Tyrannosaurus Mimo.

Nu blir det tupplur för hela slanten!

Du kan självklart också variera receptet, i helgen gjorde jag såsen utan worcestershire sauce till entrecôte, och idag med worcestershire sauce till pannbiff.

PS. Ingen blev lyckligare än jag när Loreen vann Eurovision.