När julstöket pågår som värst är också när lugnet verkar infinna sig, äntligen och till slut. För en gångs skull är jag allt annat än stressad inför det faktum att varken julmeny är planerad, eller att alla julklappar är införskaffade. Jag har att göra, men jag gör det på mitt sätt, med mina egna villkor och av respekt för min sjuka kropp. Och jag gör det i sällskap av människor som alltid, oavsett vad, ställer upp. Juveler.