Imorse vaknade jag upp till en, vad jag trodde, helt vanlig dag. Vanlig, förutom det läkarbesök jag bokat in på vårdcentralen Åttkanten för någon vecka sedan. Efter att ha bytt vårdcentral från en där allt jag sade ifrågasattes med "motionerar du?", "äter du som du ska?" och "är du deprimerad, vill du ha lyckopiller?", bestämde jag mig äntligen för att söka för mina sömnproblem. Denna gången kanske jag skulle bli tagen på allvar?

 

Väl på vårdcentralen berättar jag för AT-läkaren om mina insomningssvårigheter och den trötthet och uppgivenhet som följer en sömnlös natt. Läkaren verkade uppriktigt intresserad, antecknade allt jag sa, och ställde (relevanta) följdfrågor. Hon noterar att jag verkar uppe i varv, något jag själv inte tänkt på. Sen var det dags för en allmän undersökning av blodtryck, lungor och puls. Blodtryck och lungor var okej, men min vilopuls var av någon anledning så hög som 140. Läkaren rynkade på ögonbrynen och såg allt annat än nöjd ut, innan hon kom fram till att en EKG vore nödvändig.

 

En akutläkare kallas in från någonstans för min EKG. Jag ligger där halvnaken och fryser samtidigt som läkaren fäster plåster över hela kroppen, för att leda dessa med sladdar till EKG-maskinen. När apparaten börjar skriva ut min frekvens, mumlar läkaren "det här kommer att bli bra, det här kommer att blir bra". Orolig och nervös är det återigen dags för en träff med AT-läkaren för att stämma av mitt EKG-resultat. Vilopulsen är fortfarande skyhög, och hon skickar ett recept på hjärtmedicin, betablockerare, till apoteket i mitt personnummer.

 

Efter mötet med AT-läkaren är det dags för provtagning. Sköterskan frågar om jag äter "Levaxin", men jag förstår ingenting och svarar att nej, det gör jag inte. Hon fyller sex provrör med blod; här skall testas för allt mellan himmel och jord, innan jag blir hemskickad med orden att jag kommer att bli kontaktad via telefon om provsvaren imorgon eller dagen därefter.

 

Jag förstår ingenting - jag kom till vårdcentralen med sömnbesvär och går därifrån med hjärtmedicin? Jag börjar nu bli riktigt orolig, skickar sms till mina nära och kära och frågar om någon har möjlighet att möta upp eller hämta mig efter att jag är klar på vårdcentralen. Min underbara bror tar eftermiddagen ledigt från jobbet för att hålla mig sällskap, så att jag slipper vara ensam med min oro.

Ett par timmar av oro och nervositet senare ringer telefonen, "Dolt nummer". I andra änden av linjen finns min AT-läkare. Hon berättar att då någonting (jag uppfattade inte vad) såg så dåligt ut, valde hon att skicka mina prover till ett akut-labb. På akut-labbet visade proverna mer eller mindre direkt extrema värden ämnesomsättningshormoner, vilket endast kan bero på så kallad giftstruma, eller Hypertyreos (beskrivet mer detaljerat nedan). I mitt fall rörde det sig om autoimmun giftstruma.

 

Läkaren berättar att hon faxat över min journal till Centralsjukhuset där det skall utföras en endoskopi, när man för in en kamera i kroppen, för att titta närmre på min sköldkörtel så att en endokrinolog skall kunna ställa korrekt behandlingsmetod. Behandlingsalternativen AT-läkaren nämnde på telefon var cellgifter (vilket kan påverka framtida förmåga att bli gravid) eller avlägsnandet av sköldkörtel via operation, beroende på hur sjukdomsbild och organ ser ut. Båda alternativen kräver i vissa fall medicinering resten av livet, bland annat av Levaxin som labb-syster talat om; tillförande av ämnesomsättningshormoner man vid cellgifter och avlägsning förlorar. Läkaren berättade också att det på min sköldkörtel sitter en tumör, eller struma som det kallas när det gäller sköldkörteln. Tumören är sannorlikt godartad, men bara ordet "tumör" ger mig panik.

 

Jag bryter ut i tårar och min bror håller om mig och försöker lugna mig. Först hjärtmedicin, nu autoimmun giftstruma inklusive tumör. Allt var, och är fortfarande, en enda röra i mitt huvud. Fast när jag tänker tillbaks på det, är giftstruma en ganska logisk förklaring bakom mitt allmäntillstånd; jag är ofta sjukt, har hjärtklappning, viktnedgång, rastlöshet och koncentrationssvårigheter, darrningar i kroppen, irritation, ögonbesvär, hög vilopuls och svaghet, för att nämna några symptom. Giftstruma kan också bidra till, eller påverkas av, till exempel ångest eller panikångest, depression och diabetes.

 

Sköldkörteln producerar ett hormon som påverkar nästan alla kroppens funktioner, och styr ämnesomsättningen. Vid giftstruma/Hypertyreos sänder körteln ut på tok för mycket hormoner, vilket leder till att kroppen aldrig hamnar i vila (exemplet med min vilopuls på 140). Detta leder i sin tur till att jag inte kan sova om nätterna; kroppen har förlorat sin "av- och påknapp". Trots detta uppfattas personer med giftstruma som "speedade" av omgivningen, då en adrenalin-lik effekt kickar in.

 

Att min giftstruma är autoimmun innebär att det är min egen kropp som säger åt sköldkörteln att producera hormoner i extremt överflöd, vilket är en störning i immunförsvaret, och så kallade tyreoideareceptorantikroppar bildas i blodet. Denna form av giftstruma kallas också Graves sjukdom. Varför kroppen plötsligt börjar göra så här är ännu inte känt. Min sköldkörtel är också så kallat "tyreoidit", vilket innebär att körteln är inflammerad.