How I feel.
2013-05-24 @ 20:57:49Har de senaste dagarna fått tusen frågor om vilka symptom hypertyreosen gett och ger mig. Vill med detta inlägg klargöra för vad en överproduktion av sköldkörtelhormon gör med kroppen, och kanske varför jag varit som jag varit/är som jag är.
På grund av att sköldkörtelhormonen styr funktioner i hela kroppen, påverkas också hela kroppen, med en rad symptom som (till och med av läkare) ofta blandas ihop med depression och utbrändhet.
Jag har av mina tidigare läkare, som inte upptäckt att jag faktiskt är sjuk på riktigt under flera års tid, blivit rekommenderad antidepressiva läkemedel, ordinerad terapeuter, ombedd att träna och äta bättre... Bemötandet jag fått på min tidigare vårdcentral har varit under all kritik, de har inte ens upptäckt att det varit fel på mitt hjärta!?
- Extrem, överdriven trötthet. Kan ibland sträcksova över tolv timmar när jag väl lyckats somna, på grund av att kroppen är så uttröttad. Har svårt att hitta motivation att göra saker som jag tidigare ansett roliga, eller som gjort mig lycklig.
- Avsaknad av energi, oförmåga att klara av vardagliga sysslor, som städning och matlagning, på grund av avsaknad av ork.
- Hjärtklappning och onormalt hög puls. Kan till och med vakna av hjärtklappning. Hade innan behandling med Inderal 40mg en vilopuls på 140.
- Ont i senor och muskler.
- Konstant eller plötslig yrsel. Har väldigt lätt för att svimma, framför allt när jag står still, till exempel i köer.
- Viktminskning och ökad aptit. Tappar i vikt trots att jag äter normalt, eller mycket för att vara mig.
- Mitt immunförsvar är kört i botten, vilket också gör mig sjuk mycket oftare än andra är. En förkylning som ger någon annan hosta och snuva, gör mig sängliggande.
- Överkänslighet, nära till gråt, överdriven ilska och allmän nedstämdhet. Förklarar kanske varför jag till exempel började gråta av "rördhet" när en klasskompis gått och köpt kakor när vi hjälpte en annan klasskompis att flytta. Jag tyckte att gesten var, överdrivet, fin.
- Stickningar i händer och fötter, som när man kommer in efter en kall dag och glömt vantarna hemma, när händerna liksom tinar. Har också känt som "spindlar" som springer i benpiporna, framför allt i smalbenen.
- Darrningar. Skämtsamt blivit hånad för att jag konstant skakar som ett asplöv av mina vänner, som om jag vore kraftigt nervös. På slutet fått undvika sysslor som krävt stabila händer, så som målande och att arbeta med lera. Skulle inte kunna bygga ett korthus under pistolhot.
- Nervositet, irritation, oro, rastlöshet och koncentrationssvårigheter. Senaste halvåret eller så helt uppriktigt trott att jag fått vuxen-ADHD eller liknande. Föreläsningar på någon timme känns som en evighet, och efter första kvarten svävar mina tankar iväg någon annanstans, och jag får svårt att sitta still.
- Dåligt minne. Jag har numer ibland svårt att återberätta vad jag gjorde så sent som förra timmen utan ansträngning. Tackar någon slags gud att vi endast haft hemtentor i denna kurs.
- Illamående. Så sent som i måndags vaknade jag av att jag hade kräkts i sömnen, vilket jag trodde berodde på matförgiftning eller liknande, fast som i själva verket berodde på att mitt hjärta var uttröttat.
- Överdriven värmekänsla, svettningar vid såväl stillasittande som ansträngning. En kortare promenad känns som om jag sprungit en mil.
- Ofta ond hals, konstant snuva. Knarkat nässpray i snart ett år, med kortare avbrott (på grund av att mitt nyårslöfte bland annat var att sluta med nässpray).
- Sömnstörningar och insomningssvårigheter. Kan ligga i sängen en hel natt utan att somna, vilket givetvis gör det svårt för mig att hålla en sund och regelbunden dygnsrytm.
- Problem med hud, hår och naglar. Har trott att jag varit allergisk mot mina duschprodukter på grund av att min hud alltid kliat och blivit torr efter duschen. Mitt hår är inte i närheten av sitt forna skick, och mina naglar går inte att hålla fina.
Förutom en rad symtom direkt kopplade till hypertyreosen, känner jag mig ensammast i världen. Jag känner ingen (vad jag vet om) som också haft sjukdomen och därmed kan känna igen sig i vad jag säger och hur jag mår.
Samtidigt är det så obeskrivligt skönt att ha fått en förklaring bakom allt, att jag inte är en "onormal" människa i ordets rätta bemärkelse. Att jag bara är och har varit sjuk en längre tid. Och att det äntligen finns hjälp att få. Som pappa säger, diagnosen i sig är inget hemskt, det är nu jag kan blicka framåt och äntligen se ljuset i tunneln!
Kommentera mera!
Postat av: Thea
Jag känner igen många av symptomen trots att jag har din motsats hypotyreos, med för lite hormoner istället. Men det värsta av allt är inte symptomen man får eller att man mår dåligt, utan att personer och läkare i sin omgivning inte tror att man mår dåligt. När det känns som man inbillar sig allt eftersom man inga svar får. Det är nog det värsta med det hela .
Trackback
