Nu tar vi nya krafttag. Vänder blad och försöker se ljuset i slutet av tunneln, påbörjar ett nytt kapitel där jag förhoppningsvis får ha en kropp som inte trillar ihop till en hög efter en kort promenad, svimmar i köer eller kräks av utmattning på grund av hjärtat. Händer som inte längre darrar så mycket att jag inte klarar av att syssla med mina hobbies; lera, pyssel och målning. Ögon som på grund av infektioner inte tröttas ut av att titta på TV mer än femton minuter...

Jag hoppas också på en knopp som har ork och energi att ta tag i såväl studier som vardagssysslor, utan att få koncentrationsproblem och minnesbortfall. En knopp som faktiskt somnar när den är trött, utan hjälp av en mängd piller med diverse bieffekter. En knopp som per automatik tänker positivt, utan att jag ska behöva slå mig själv på käften.

Det är vad jag önskar mig i 25-årspresent, att få känna hur det känns att vara normal. Åtminstone mindre onormal. Går inte det att fixa tar jag gärna emot ett par nya UGGs, beige modell med högt skaft. Tack!