När jag var yngre var jag troende. Jag brukade följa med mina troende vänner till kyrkan titt som tätt, jag sjöng i kyrkkören, jag var med i kyrkans scouter och jag försökte envist övertala pappa att det visst fanns någonting som vakade över oss - vad det nu kunde vara.

Jag släppte aldrig helt min tro, men jag fann bibeln alltmer ologisk och boken förvandlades i mina ögon från något vettigt, till världens längsta sagobok. Jag trodde visst (och tror fortfarande) att det funnits en man vid namn Jesus, som var väldigt speciell och gjorde många goda ting, men jag tror inte att han var övermänslig på något sätt, eller att han t ex kunde gå på vatten. Jag tror inte heller att han återuppstod efter korsfästningen - om han ens blev korsfäst.

Jag är alltså inte direkt religiös. Men jag tror på något. Att det finns något som är övermäktigt mig själv, om det må vara ödet eller en liten grå gubbe med skägg, det vet jag inte. Jag har inte funderat något på övermänskliga ting de senaste året heller.

Varför jag slutade tro? Jag skulle nog vilja påstå, att när min mamma blev sängliggandes och okontaktbar insåg jag att ingen gud hade låtit något sådant hända. Ingen gud hade bestraffat en oskyldig människa med en långsam, plågsam död, och ingen gud hade bestraffat hennes familj som funnits vid hennes sida genom hela förloppet. När mamma först hamnade i koma, trodde jag faktiskt innerligt att hon skulle komma tillbaka till oss en dag. Men när förhoppning efter förhoppning krossades utan minsta tecken på tillfrisknande, gav jag nog upp inombords.

Vem vet, kanske får jag tillbaks min tro någon gång, eftersom att så gärna vill tro. Men just nu är jag nog för logisk i mitt sätt att tänka. Jag behöver konkreta bevis, eftersom att jag hela mitt liv blivit motbevisad, att en gud inte existerar hur gärna jag än vill och hur mycket jag än ber.

Dock uppskattar jag verkligen när människor som faktiskt tror, i svåra stunder, låter mig veta att jag blir bedd för. Det berör mig djupt då dessa människor faktiskt har en närmre kontakt med det övernaturliga. Och det betyder också, för mig, att de verkligen verkligen bryr sig, och i stunder en annan inte kan göra mycket annat än att hoppas och vänta, gör de faktiskt så mycket mer.