Suck. Så groteskt irriterad på mig själv. Är helt galet sugen på att bli mörkbrun i håret igen. Sådär riktigt chokladigt mörkbrun med inslag av rött om exponerat av direkt solljus. Jobbigt läge, med tanke på att det är både jobbigt och svårt att få en fin blond igen då, om jag skulle ångra mig.

Har ju varit väldigt mörk sedan jag var ung, med ett avbrott för att vara blond i 9an/1an på gymnasiet. Sen var jag väldigt mörk mellan mitten av ettan tills för nästan exakt två år sedan. Sen fick jag ju ett ryck och färgade håret mellanbrunt förra året, som en pykisk ritual för att må bättre, i samband med att mamma gick bort. Jag färgade håret brunt, som sagt, tog ur alla piercingar och täckte över mina tatueringar, som om jag ville gå tillbaks till svunna tider.

Jag läste faktiskt ett stycke intressant text om just detta fenomen när jag gick min psykologikurs, att reagera på ovan beskrivet sätt när man bearbetar en sorg. Det kallas regression och är mycket vanligt. Jag gick igenom en mycket mild form av regression, då vissa människor går så långt bakåt i tiden så att de i princip utvecklas bakåt, t ex; suger på tummen, struntar i allt ansvar (skiter i att betala räkningar, struntar i sina barn och mycket annat hemskt) och de kan till och med börja kissa på sig (t ex i sömnen).

Så fort jag kom ur min "regressionsperiod" ångrade jad ju mitt hårfärgsbyte, och blev blond igen. Jag var inte ens brunett i två månader innan jag färgade om det igen.

Så frågan är, om jag kommer att ångra mig direkt jag färgar håret mörkt. I så fall är det ett jäkla jobb att bli blond igen, och mitt hår kommer ta enormt med stryk. Sist jag var brunett då, kände jag mig som en grå liten mus, som om jag smälte in i massan och försvann, syntes inte.

Nja, håller mig nog blond tills jag är helt säker. Eller vad säger ni?

En blond Mimo.



En mellanbrun Mimo.


En mörk- /rödbrun Mimo.


En liten typ svart Mimo.