Ikväll ska jag till kyrkan med Sabina och Malin. Sabina har en ungdomsgrupp (nedre tonåren) där som jag ikväll får ha äran att träffa.

Just uppkommen från badet där jag låg och funderade på lite saker som faktiskt spelar roll men som man kanske inte tänker på. När är man en bra förebild? Måste man vara helylle, plugghäst, framgångsrik, avhållsam, smart, aldrig svära och god ut i fingerspetsarna? Isåfall är inte jag någon förebild whatsoever.

Om jag skulll vara god... det går att diskuteras. Jag har gjort flera saker med elaka avsikter i mitt liv. Inte många, men några. Saker som man enbart gör för att vara taskig eller elak eller allmänt dryg. Aldrig gentemot mina vänner eller min familj dock. Och aldrig med riktigt flit. Baktankar, men inte menat att någon ska ta illa vid sig. Så har man också gjort en del saker som går att ångra, men det är synd att ångra saker. "Ångra aldrig det du gjort, ångra det du aldrig gjorde" får stå som mitt måtto här. Jag är oftast snäll som en liten mus dock. Så snäll att jag själv far illa av det, då det går att utnyttja mig utan att jag riktigt förstår vad som hänt förrän efteråt. Ber någon om en hjälpande hand sträcker jag alltid ut den, och då är det jag som hamnar i skiten istället. Jag kan alltså bli lidande för att jag så gärna ville hjälpa någon annan. Det är först nu man börjar förstå att man måste säga nej ibland, att man bara blir bränd och blåst för att man är för snäll. Varför axla någon annans bekymmer för att man är så sjukt naiv?

För att inte bli för personliga tänker jag inte gå in på detaljer. Om IQ är definitionen på "smart" så är jag smart, med min IQ snuddandes vid 140. I det verkliga livet, sett ur andra perspektiv än skola och arbete, spelar ju dock inte IQ någon som helst roll. Det är ju knappast så att man går runt med en skylt eller bricka med texten; "jag har hög IQ!". Att vara socialt smart, samhällssmart och känslomässigt smart är det som spelar någon roll. Och dessa smartheter går såvitt jag vet inte att mäta. Alltså vet jag inte om jag är smart.

Helylle passerade jag efter min 13-årsdag. Jag blev en fjortis likt de flesta andra tonårstjejer. Dock var jag fjortis på mitt eget sätt. Jag var inte speciellt högljudd, jag slogs aldrig, jag överdrev inte sminket (någon period kletade man väl på läppglans var 10e minut dock), jag hade inte stringkanten ovanför byxorna, jag låg inte runt, jag rökte inte, jag trotsade inte mina föräldrar, jag söp inte varje helg... och så vidare. Min fjortisperiod gick nog därför inte ut på att hävda mig. Vad gjorde jag då? Mindre förbjudna saker, så som att hänga med "fel" folk, gå ut i den tunna jackan i tjugo minusgrader, snattade, skolkade och var sen hem. Inte så hemskt. Men jag var fortfarande inte helylle.

Definitionen plugghäst har heller aldrig passat in på mig. Visst har jag pluggat, men det har mer eller mindre handlat om inlämningsuppgifter, uppsatser eller dagen innan prov. Jag skulle aldrig ha fått för mig att sätta mig ner och plugga när det fanns bättre saker att göra, typ hänga med kompisar eller gå på stan. Någon gång har det hänt att jag försummat en deadline då jag inte prioriterat skolan, men jag fick ändå fina betyg, mycket tack vare min lite lätt störda inlärningsförmåga. Jag har inte fotografiskt minne, men jag kan minnas en text så när som på detaljer.

Framgångsrik? Kan man ens vara det i den här åldern? Fina betyg, fine. Men det tar dig ju inte längre än till just fina betyg om du inte arbetar inom området du studerat. Jag är inte framgångsrik. Jag kommer antagligen bli (såklart) men jag är inte och har aldrig varit framgångsrik. Ever.

Avhållsam? Om avhållsam innebär att vänta till äktenskapen kan vi stryka den punkten också. Enough said.

Svär gör jag titt som tätt, oftast när jag är arg eller får ont. Jag spottar inte svordomar i varannan mening, men jag svär ibland. Hemska människa!

Summera, addera och sammanfatta själva. Jag tror jag "duger" som förebild, men jag är absolut inget helgon.

Nu sticker jag!