Tror att jag är gravt påverkad av någon slags inre stress. En psykisk, inre stress som ger fysiska avtryck så som sömnbrist, koncentrationssvårigheter och viktras. Jag är ju omöjligen stressad i fysisk bemärkelse, då jag har "sommarlov". Läste dock någonstans för länge sedan (närmare bestämt i psykologi B-kursen, om jag inte minns fel), om den stress som kan uppstå på grund av understimulans. Där någonstans kanske jag befinner mig.

Kan i princip inte somna om jag inte är så trött att jag däckar, samt känns som om jag fått en släng av vuxen-ADHD med jämna mellanrum. Dock kan givetvis min sömnbrist i sig leda till koncentrationssvårigheter, vilket får mig att tro att det skulle bli en slags "hönan eller ägget" situation om jag gick till läkaren; en massa omständiga utredningar för att A ska kunna utesluta B.

Och min viktnedgång fortsätter, sakta men säkert. I maj 2011 vägde jag mer än jag någonsin vägt (54 kilo, ca 160cm lång), vilket absolut inte är övervikt på något sätt. Men eftersom jag aldrig förr varit så tung kände jag mig plufsig och klumpig. Igår när jag vägde mig, visade vågen på 42 kilo. Förstå chocken. Jag vill här också tillägga att jag väldigt sällan väger mig, vilket bidrar till att jag blir desto mer chockad när jag väl gör det.

Nu känner jag mig istället för smal. Mina tuttar är missing-in-action, mina revben har börjat sticka ut, och mina axlar samt armar är som stickor. Mitt ansikte har tydligen också påverkats, då min kära far senast förra helgen påpekade att: "Oj vad du måste ha gått ner i vikt. Du har fått ett sånt smalt ansikte".

Vad jag gör åt saken? Jag överdriver mitt ätande. Använder 40 procentig grädde i såväl grytor som såser och bakning, ringlar lite för mycket olivolja över salladen, äter ostrullar som snacks, tar en burgare allt oftare, trycker i mig choklad...

Resultatet? Jag tappar ännu mer vikt. Eller, så kan jag kanske inte uttrycka mig, om jag inte ätit såpass fet/onyttig mat som jag gör, kanske jag istället hade vägt 40kg eller mindre idag? Kan det vara så, att ungdomsfettet möjligen kan försvinna i en så här sen ålder? Trodde att detta skedde runt 18-20 års ålder.

Någon som känner igen sig? Någon som kan tipsa om hur jag undviker att fortsätta bli allt mindre, eller kanske rent ut sagt till och med gå upp ett par kilo? 45-46 vore idealt känner jag, då detta var min vikt under gymnasietiden, och då trivdes jag alldeles utmärkt med min kropp. Inte så att jag vantrivs nu, men jag tor att jag kommer göra det om detta fortsätter, och jag saknar mina bröst!