When dreams come true.

2017-11-15 @ 18:22:34
Resten lämnar jag över till Avien.se att berätta för er. Välkomna dit!


Loved me back to life.

2015-09-30 @ 09:18:18

Word.

2015-09-23 @ 08:19:00
 
 
 
 
 
 
Den där Neil Gaiman är vis på ett jobbigt logiskt sätt. Ovan är bara ett par smakprov på hans många visdomsord som är sådär klockrena att man måste stanna upp och liksom... "wow, kan man ha mer rätt?" 
 
Att han dessutom delar med sig av sin vishet och erfarenhet till aspirerande författare gör honom inte mindre awesome.
 
Neil kan eventuellt vara min nya idol.

I'm gonna show you crazy.

2015-01-27 @ 15:34:16

There's a war inside my head
Sometimes I wish that I was dead, I'm broken
So I call this therapist, and she said:
"Girl you can't be fixed, just take this"

I'm tired of trying to be normal
I'm always overthinking
I'm driving myself crazy
So what if I'm fucking crazy

And I don't need your quick fix
I don't want your prescriptions
Just 'cause you say I'm crazy
So what if I'm fucking crazy

Yeah, I'm gonna show you

Loco, maniac, sick bitch, psychopath

Yeah, I'm gonna show you
I'm gonna show you

Mental out my brain, bad shit go insane

Yeah, I'm gonna show you
I'm gonna show you

Crazy.


Turning Destructive Into Constructive.

2014-03-25 @ 22:23:37
Under flera års tid har min kropp sakta men säkert tagit kål på sig själv. Jag har träffat läkare som diagnostiserat, feldiagnostiserat, medicinerat, hänvisat mig till diverse andra läkare; runt, runt, runt. Det var inte förrän jag, som en läkare valde att uttrycka det, "hade dött vilken dag som helst" som jag äntligen, och av en ren slump, fick träffa rätt läkare och få rätt diagnos. Det är tack vare henne, Johanna, som jag lever idag.
 
Jag var 24 år och hade överlevt vad som i efterhand, av min då nya och ytterst professionella specialist, antogs vara både en och två så kallade tysta hjärtinfarkter. Jag hade hjärtsvikt och mitt hjärta varken ville eller orkade mer efter alla år av överaktivitet. Det klarade inte längre av att pumpa runt syre likt ett friskt hjärta, vilket (utöver alla andra symptom) innebar att jag svimmade hejvilt och lite varstans, jag orkade inte längre med vardagliga aktiviteter, min hjärna var som ett stycke grå, dysfunktionell massa, och jag var så ofattbart och obeskrivligt trött. Både på mig själv, på min sjuka kropp, och på livet. Det kändes som om jag liksom svikit mig själv, som om sjukdomen var mitt eget fel.
 
Vissa dagar var så mörka. Jag tog mig knappt upp ur sängen, svalt mig själv med avsikt, och jag grät. Oj vad jag grät. Jag kände mig ensammast i världen, ingen tycktes förstå hur jag mådde, hur effektiv jag än är/var att sätta ord på min fysiska och psykiska (o)hälsa. Jag klandrar absolut ingen, jag vet själv hur svårt det kan vara att sätta sig in i någon annans situation om man inte själv har något konkret att relatera till i bagaget. Jag valde också att aktivt utelämna hela sanningen, för att förskona mina närmsta från det allra mörkaste. Av och till trodde jag att jag höll på att bli galen, på ett mindre bra sätt.
 
Jag började sörja sådant jag tidigare tagit för givet, till exempel att klara av att gå och handla själv, eller att orka dammsuga mer än ett rum i lägenheten åt gången. Alla turer till och från akuten gjorde mig än mer uppgiven. Vad som sved mest var dock att jag alltid trott att jag i framtiden skulle kunna skaffa barn på mina egna villkor och när tiden kändes rätt. Så ser det inte längre ut, om jag inte vill riskera att sätta ett sjukt barn till världen. Nu när jag inte längre kan skaffa barn när jag själv vill, vill jag också plötsligt ha barn, och jag avundas alla i min närhet som går i väntans tider.
 
Det absolut bästa jag visste (och fortfarande vet) i mina mörkaste stunder var att liksom lämna mitt eget liv och min egen kropp för en stund, med hjälp av filmens och bokens värld. Jag slukade roman efter roman sommaren 2013, och fantasygenren har alltid varit något av favoriten. Mina egna gamla bokprojekt började jag så smått att damma av, och mina tankar och idéer kom till liv med hjälp av papper, penna och dator.
 
Helt plötsligt flödade fantasin. Mitt eget universum med karaktärer, miljöer och fysiska lagar har vuxit fram bit efter bit, och idag sitter jag med ett drygt halvfärdigt utkast på en ungdomsroman i just fantasygenren i knät. Det känns som om jag hittat mitt kall, vid sidan av läraryrket givetvis. Mitt kall är att ge liv till ord, plantera ett frö av magi i tanke och vardag, men framför allt att vända all destruktivitet och uppgivenhet jag känt det gångna året till någonting positivt.
 
Jag har idag sökt stipendier utannonserade av SFF och hoppas kunna ägna mig helhjärtat åt mitt författande sommaren 2014.

Let's see what a fire feels like.

2014-02-26 @ 00:22:18
Sara Bareilles är inget mindre än briljant, all kärlek till henne. Synd att Sara och hennes The Blessed Unrest förlorade kampen om Grammy Award for Album of the Year 2014 mot Daft Punk.
 

Just don't.

2014-02-24 @ 01:36:44

Baby girl.

2014-02-23 @ 12:22:54
Efter att vi plötsligt förlorade Fimpen har Nossan suttit alldeles ensam i sin bur. Vi märkte på henne att hon inte mådde bra; hon var ensam, deppig, väldigt osäker och rädd. Istället för att skaffa en ny nymfparakit som sällskap till Nossan, togs beslutet att skänka bort henne (med bur och tillbehör) om rätt person hörde av sig via den Blocket-annons som knåpades ihop. Och rätt person hörde av sig, och det snabbt.

Nossan har nu flyttat till Hällefors där hon nu har sällskap av sin nya matte, som har såväl tid som tålamod och kärlek, och av Hedwig, en nymfparakithona som räddats från en osäker framtid ute i det fria i Hälleforstrakten.

Samtidigt som det alltid är sorgligt när ens familj krymper, känns det som om vi hittat precis rätt hem åt Nossan. Hon kommer att få det underbart, det är jag säker på. Det talar såväl fakta som magkänsla för.

Nossan i sitt nya hem.

Strange dreams.

2014-02-05 @ 17:01:05
Drömde att jag var höggravid, sådär sprängfärdigt gravid att gravitationen närsomhelst suger tag i gravidmagen. Dock var det bestämt att jag skulle adoptera bort barnet av någon anledning, men trots det måste ju förlossningen förberedas. Så jag är mitt uppe i förberedelserna när förlossningsvärkarna sätter igång, väntar en stund, sen iväg till sjukhuset. Där finns dock ingen säng till mig, så jag vankar av och an i korridoren i väntan på att få ett rum. Snart blir allt svart, och mitt nästa minne är från uppvakningen. Läkarna beslutade för ett akut kejsarsnitt då mitt bäcken var för litet för att klämma ut ungen den naturliga vägen.

I töcknet efter sövning och operation placerar sköterskan babyn, en liten, skrynklig, rosa pojke, i min famn, utan vetskapen om att jag ska adoptera bort honom och därför vill ha så lite anknytning till honom som möjligt. Mina adoptionsplaner ändras så fort jag tittar på hans lilla ansikte, han ser ut som en kopia av mig själv som bebis, inte kan jag lämna ifrån mig något som så uppenbart är menat att tillhöra mig och bara mig. Beslutar mig därför för att behålla Albin, som han av någon anledning får heta.

Och där vaknar jag, förstår inte om jag drömt eller om det faktiskt varit på riktigt, allting. Oerhört verklig dröm - skrämmande verklig till och med. Inte är det heller första gången jag drömmer om varken havandeskap, förlossningar och bebisar den senaste tiden. Jag är dock, i verkligheten, starkt avrådd från att bli gravid på grund av min sjukdom och dess behandling. Det skulle kunna gå riktigt illa för både mig och foster om jag skulle ignorera läkarnas varningar. Kanske är det just därför det aktuella ämnet är så närvarande i min skalle, det plus känslan av att så gott som alla jag känner väntar tillökning 2014. Det är i alla fall så det känns.

Empty.

2014-01-24 @ 04:40:33
Igår var du full av liv. Idag är du borta. Försjunken i den eviga sömnen. Mitt hjärta har gått i en miljon bitar. 

En dag fick allt kännas bra. En dag. 

I fucking did it.

2014-01-22 @ 14:24:06
Har på fem dagar varit i skärselden, dykt ner i helvetet, för att idag återuppstå som människa. En av livets hittills största prövningar är överlevd och övervunnen. Jag klarade det omöjliga, ensam mot världen. Jag klarade det!

Nu ska jag fira med marängbakelse. För att jag vill, kan och om jag någonsin förtjänat en marängbakelse så är det nu. Jag är grym och så in i helvete stark. Sådetså.

Lost.

2014-01-20 @ 20:53:14
Joggar lite lätt i uppförsbacke, men motvinden får mig att tappa fart. Försöker trotsa motvinden och liksom armbåga mig igenom detta egentligen osynliga hinder. Märker att armbågen tar i något, vinden materialiserar sig, ändrar form och färg till kompakt nattsvart. Fan så ont det gör i armbågen, men upp ska jag likt förbannat. Klurar lite på vilken den bästa vägen runt motståndet må vara, men fastnar i tankens värld. Vaknar upp omsluten av det tunga, nattsvarta. Så förvandlas joggingturen till tyngdlyftning. Stark för att jag måste, inte för att jag vill. 

2013.

2014-01-01 @ 17:57:00

Tvåtusenfjorton firades igår och i natt in i sällskap av de bästa av vänner, trerättersmiddag, skumpa, rislyktor och raketavfyrande. Bättre början på något nytt kan man inte önska sig, framför allt inte när det gångna året varit riktigt tufft.

2013 bjöd på diverse överraskningar, tyvärr övervägande tråkiga sådana. Många har lämnat oss under årets lopp, såväl närstående som närståendes närstående. Några har slitits ifrån oss vid en alldeles för ung ålder, medan andra har förlorat kampen mot ålder och sjukdom. 

Jag själv har haft det tufft med hälsan, såväl psykiskt som fysiskt, i vad jag vill kalla en ond cirkel. Fysisk sjukdom har tärt på psyket, och ett försvagat psyke har haft det jobbigt att tackla en sviktande fysik. Självförtroendet har vacklat rejält, för att inte nämna hur sjukdomen också direkt påverkar det psykiska tillståndet. Mina mörkaste stunder har jag, tyvärr, inte delat med någon.

Jag har kämpat, men inte övervunnit, sjukdom och åter sjukdom. 2014 tänker jag ta tillbaks min egen kropp, det är jag själv som bestämmer över mig själv, inte diverse dysfunktionella organ, hormoner, antikroppar och infektioner. Jag vill återvinna makten, jag vill återerövra mig själv.

Dock vill jag tacka vädergudarna för den omänskligt vackra och långa sommar året bjöd på, samt alla härliga dagar och kvällar med underbara vänner detta innebar. Rena mirakelkuren för en sjukskriven, tungt medicinerad människa. Jag törs knappt tänka på hur dåligt jag hade mått utan sommar, sol och vänner detta tuffa år.

Nu är det att blicka framåt och tänka positivt som gäller. "To infinity & beyond", som jag passande nog valde att skriva på min rislykta sent igår kväll.


Hello mister Nosleep.

2013-12-25 @ 06:15:58
Vaknade klockan 03:40 och kunde inte somna om. Bestämde mig för att spendera lite julklappspengar innan de bränner hål i min nya, fina julklappsplånbok i min nya, fina julklappsväska. Ett gäng skor fick falla offer för mina begär. Kunde varit en sämre natt.
 
Nu ska jag brygga mig en kopp cappuchino med min nya, fina julklappskapselmaskin. Nattmaterialism, när inget annat verkar vettigt.
 
 

Confusion.

2013-12-18 @ 17:57:51
När julstöket pågår som värst är också när lugnet verkar infinna sig, äntligen och till slut. För en gångs skull är jag allt annat än stressad inför det faktum att varken julmeny är planerad, eller att alla julklappar är införskaffade. Jag har att göra, men jag gör det på mitt sätt, med mina egna villkor och av respekt för min sjuka kropp. Och jag gör det i sällskap av människor som alltid, oavsett vad, ställer upp. Juveler.

RSS 2.0