Idag mår jag bättre än på väldigt, väldigt länge. Har tagit mig förbi de mentala hindren och brottas nu bara med enklare fysiska trösklar. Jag känner en värme inuti min kropp, något som påminner om... mig.

 

Det är jag själv som vaknar till liv. Mitt gamla jag, min egen person, vad som skiljer mig som individ från massan. Full av energi, glädje, tankar, åsikter, positivitet, idérikedom och vilja, med kropp som vill röra på sig, och en hjärna som vill bli utmanad. 

 

Samtidigt är jag medveten om att detta välmående inom en snar framtid kommer att fly mig, likt svalor på hösten. Det kommer endast att gå utför den kommande veckan, innan det är dags att börja med medicinen som ska tillföra hormoner, Levaxin.

 

För stunden knarkar jag istället en medicin som heter Thacapzol, som liksom styper min sköldkörtels hormonproduktion. Planen ser alltså ut som sådan: stänga av min kropps egen hormonproduktion, för att sedan tillföra rätt mängd hormoner i form av kemikalier.

 

I veckan tänkte jag fly dit tiden står still, dit jag sedan barnsben känner till varje träd och varje buske. Fryken. Och sommarstugan. Där växte jag så gott som upp, i sällskap av vänner och familj. Där känner jag mig trygg och där är jag stark.