Turning Destructive Into Constructive.

2014-03-25 @ 22:23:37
Under flera års tid har min kropp sakta men säkert tagit kål på sig själv. Jag har träffat läkare som diagnostiserat, feldiagnostiserat, medicinerat, hänvisat mig till diverse andra läkare; runt, runt, runt. Det var inte förrän jag, som en läkare valde att uttrycka det, "hade dött vilken dag som helst" som jag äntligen, och av en ren slump, fick träffa rätt läkare och få rätt diagnos. Det är tack vare henne, Johanna, som jag lever idag.
 
Jag var 24 år och hade överlevt vad som i efterhand, av min då nya och ytterst professionella specialist, antogs vara både en och två så kallade tysta hjärtinfarkter. Jag hade hjärtsvikt och mitt hjärta varken ville eller orkade mer efter alla år av överaktivitet. Det klarade inte längre av att pumpa runt syre likt ett friskt hjärta, vilket (utöver alla andra symptom) innebar att jag svimmade hejvilt och lite varstans, jag orkade inte längre med vardagliga aktiviteter, min hjärna var som ett stycke grå, dysfunktionell massa, och jag var så ofattbart och obeskrivligt trött. Både på mig själv, på min sjuka kropp, och på livet. Det kändes som om jag liksom svikit mig själv, som om sjukdomen var mitt eget fel.
 
Vissa dagar var så mörka. Jag tog mig knappt upp ur sängen, svalt mig själv med avsikt, och jag grät. Oj vad jag grät. Jag kände mig ensammast i världen, ingen tycktes förstå hur jag mådde, hur effektiv jag än är/var att sätta ord på min fysiska och psykiska (o)hälsa. Jag klandrar absolut ingen, jag vet själv hur svårt det kan vara att sätta sig in i någon annans situation om man inte själv har något konkret att relatera till i bagaget. Jag valde också att aktivt utelämna hela sanningen, för att förskona mina närmsta från det allra mörkaste. Av och till trodde jag att jag höll på att bli galen, på ett mindre bra sätt.
 
Jag började sörja sådant jag tidigare tagit för givet, till exempel att klara av att gå och handla själv, eller att orka dammsuga mer än ett rum i lägenheten åt gången. Alla turer till och från akuten gjorde mig än mer uppgiven. Vad som sved mest var dock att jag alltid trott att jag i framtiden skulle kunna skaffa barn på mina egna villkor och när tiden kändes rätt. Så ser det inte längre ut, om jag inte vill riskera att sätta ett sjukt barn till världen. Nu när jag inte längre kan skaffa barn när jag själv vill, vill jag också plötsligt ha barn, och jag avundas alla i min närhet som går i väntans tider.
 
Det absolut bästa jag visste (och fortfarande vet) i mina mörkaste stunder var att liksom lämna mitt eget liv och min egen kropp för en stund, med hjälp av filmens och bokens värld. Jag slukade roman efter roman sommaren 2013, och fantasygenren har alltid varit något av favoriten. Mina egna gamla bokprojekt började jag så smått att damma av, och mina tankar och idéer kom till liv med hjälp av papper, penna och dator.
 
Helt plötsligt flödade fantasin. Mitt eget universum med karaktärer, miljöer och fysiska lagar har vuxit fram bit efter bit, och idag sitter jag med ett drygt halvfärdigt utkast på en ungdomsroman i just fantasygenren i knät. Det känns som om jag hittat mitt kall, vid sidan av läraryrket givetvis. Mitt kall är att ge liv till ord, plantera ett frö av magi i tanke och vardag, men framför allt att vända all destruktivitet och uppgivenhet jag känt det gångna året till någonting positivt.
 
Jag har idag sökt stipendier utannonserade av SFF och hoppas kunna ägna mig helhjärtat åt mitt författande sommaren 2014.

Kommentera mera!

Kommentera mera!

Jag vill kalla mig:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Jag vill skriva:

Trackback
RSS 2.0