Igår åkte vi, givetvis, ut till mammas grav och satte blommor. Likt varje mors dag, födelsedag eller annan högtid. Det är både jobbigt och vackert på samma gång. Äntligen har hon fått sin vila och frid. Äntligen är hon kvitt så många års sjukdom.

 

För några av er kommer detta låta flummigt, medan andra kommer förstå precis vad jag menar. Jag tog tillfället i akt att tacka mamma igår. Tacka henne för att hon skickade mig till läkare i sista stund. Tacka för att jag fortfarande lever idag och för att jag fick en läkare som äntligen brydde sig om mig som person och patient.

 

Jag tror att det är mamma som vakar över mig, som leder mig in på rätt spår, som ser till att ingenting ont händer mig. Någon gud i världsreligionsbemärkelse har jag inte en enda anledning att tro existerar. Inte en enda. Kanske är det istället min mamma som är den skäggiga gubben uppe i himlen, minus skägg och minus manliga attribut.

 

Kan också med glädje meddela att jag mår "bättre". Den värsta chocken har lagt sig, och jag vet att jag om bara några dagar kommer att få vård. Just nu känner jag istället avsmak inför det faktum att jag är sjukskriven i två månader. Vad gör man i två månader, om man inte gör något? Pillar navelludd dagarna i ända?

 

Kanske ska ta och damma av det gamla 8-bitars Nintendo som lider en plågsam död ute i sommarstugan, och återigen varva Zelda, Super Maria Brothers, Ice Climber och allt vad spelen heter.