In och ut, och in igen. EKG-apparater, provrör, britsar. Vita rockar med blå underställ. En doft av infektion blandat med desinfektion. Fötter som stressar fram genom breda korridorer. Någon skriker, någon annan nöjer sig med att trycka in den lilla orange knappen så att ett distinkt pipande fyller alla skrymslen och vrår. Där, innanför sjukhusets fyra väggar.

Där har jag denna sommar spenderat långt mycket mer tid än vad jag någonsin föreställt mig att jag skulle göra. Läkare som vill väl, men som egentligen inte bryr sig om att det genom springor i skärmarna går att skymta min nakna kropp, täckt i sladdar och slangar. Eller att huden på min kropp knottrar sig i en reaktion på kylan.

Den jobbigaste biten är, trots allt, det uppföljande samtalet. Efter varje besök, efter varje prov eller undersökning. Man förbereder sig på det värsta, men kommer sällan ut från sjukhuslokalerna mycket klokare än innan man kom dit. Sjukdomar, behandlingar, recept och remisser, innan hela processen återupprepas nästkommande vecka.

 

Jag kommer aldrig mer klaga på en vanlig förkylning. I dagens läge innebär denna "vanliga" förkylning ännu fler prover och sjukhusbesök, allt för att fastställa att mitt immunförsvar inte ballat ur helt och hållet. Så, nu åker jag tillbaks till dessa välbekanta fyra väggar, kämpar för att hålla humöret uppe och ignorerar de celler inom mig som är ledsna och frustrerade. Förrådd och förgiftad av min egen kropp, en kropp som attackerar sin egen, icke-främmande vävnad istället för att ge sig på virus och baciller. Korkade jävla kropp.