Egentligen bryr jag mig inte värst mycket om "Kissie". Hon får göra eller inte göra vad sjutton hon vill, jag är inte den som (i vanliga fall) höjer värst mycket på ögonbrynen. Däremot har jag medkänsla för människor, varesig jag känner dem eller inte. Och Alexandra är en sådan tjej jag tycker synd om. Ruskigt synd om. Hennes hetsbantning med barnmat och narkotikaklassade preparat och uteslutande av kolhydrater har gjort sin rätt på den stackars tjejens kropp. Eller kan man ens säga "har gjort sin rätt" i detta sammanhang?

Nu kanske ni tycker att det är rätt åt henne, att hon får skylla sig själv och att hon tigger om sjukdom/död. Men nej, jag tar faktiskt "Kissies" parti här. Tjejen har en ätstörning som antagligen uppstått ur en snedvriden bild av både sig själv och världen. Detta är inte hennes fel, inte ens från början. Att man tittar på sig själv i spegeln och ser någon ingen annan ser är så otroligt vanligt och det värsta man kan göra är precis vad Alexandras läsare gör i deras kommentarer till denna bild; antingen är de ironiska och påstår att hon är fet, antingen berömmer de Alexandra för hennes viktnedgång, eller så säger dem, med en elak underton, hur ful hon är. Som om hon skulle börja gilla sig själv bättre när glåporden haglar över henne...

Vi kan ju i alla fall konstatera faktum, tjejen behöver hjälp, någon i hennes närmsta omgivning måste finnas där för henne och leda henne till hjälpen. För hon förnekar för sig själv (eller i alla fall för oss) att hon är sjuk. När man inser att man är sjuk, det är då och först då man är villig att ta emot hjälpen. Alltså måste någon tvinga henne till vård, så länge. Och det är snart.

Jag vill bara råda folk till vanligt sunt förnuft med Stampes citat; "har man ingenting snällt att säga... säg ingenting alls." I detta fall bör man inte heller nämna hennes vikt, i varken positiv eller negativ bemärkelse.