Jag ogillar måndagar så skarpt. Och har alltid gjort. I princip, jämt. Att man måste koppla bort allt som är roligt och avslappnande för att blir allvarlig, fokuserad och (över)spänd. Gå upp tidigt fast man levt loppa under helgen och gärna skulle sova några timmar längre än vanligt. Delvis för att man faktiskt är trött, men också för att visa den där jävla måndagen vem som bestämmer. Äsch, vem försöker jag lura. Hur gärna jag än vill så är det tiden som bestämmer över mig. Vad jag ska göra, när jag ska göra det, där jag inte längre ska göra något alls utan dö, när man träffar människor som kommer komma att bli viktiga i ens liv, när... ja, tiden bestämmer. Inte jag. Allt jag kan göra är att sura över att det är just måndag och överdriva mitt magont i oändlighet. Måndagsmagont. Jag har ingen lust att leva i mer än 3000 måndagar till. De andra dagarna är jag dock gärna med!