Här sitter jag, tröttare än tröttast, framför min dator, min dator som för tillfället inte är parkerad på mitt stökiga rum i villan, nej den fick följa med på äventyr genom KRP. Även datorer behöver lite action i vardagen, kanske. Och varför är jag så trött? Jo för att jag ska försöka mig på den förbannade dygnigen en gång för alla. Här ska varas vaken, åtminstone tills Tommy kommer hem från jobbet. Då kommer han antagligen slockna rätt direkt i sin säng, eftersom vi sov exakt noll timmar, noll minuter och noll sekunder inatt, och förmodligen kommer det att räcka att titta på honom för att jag ska slockna nästan lika direkt. Usch vad trött jag är. Ögonen hänger liksom inte med. Men det är synd att klaga, det är självförvållat, jag får skylla mig själv.

Jag längtar inte så lite efter sommarvärmen, som så spårlöst försvann härom veckan. Jag vill sitta ute på altaner/balkonger/verandor med bara, brunbrända ben under sommarklänningen samtidigt som doften av nygrillat kött tränger upp i min näsa. Åh jag vill jag vill jag vill, nuuuuu!

This heart, it beats, beats only for you, my heart is yours.