Har fortfarande svårt att smälta det faktum att jag käkar hjärtmedicin. Det är läskigt liksom, att proppa i sig läkemedel som påverkar ett av kroppens mest vitala organ.

I vilket fall får jag hjälp av medicinen. Mina annars så skakiga händer (och hela kroppen, för den delen) darrar knappt alls längre, efter ungefär ett dygn på Inderal 40mg. Äntligen kan jag börja måla och pyssla igen!

Jag somnade också gott igår kväll, och fick sova oavbrutet i 13 timmar. Brukar annars behöva upp och kissa flera gånger per natt, och i värsta fall somnar jag inte alls på hela natten.

Jag måste också då och då känna efter om jag fortfarande har en puls, då jag är van att både känna och höra mitt hjärta bulta hårt och ofta, vilket jag inte gör längre. Inderal har sänkt min vilopuls från 140 till omkring 90.

Remiss till endokrinologen väntar jag fortfarande på, fast det har ju å andra sidan endast gått ett dygn sedan diagnos ställdes. Jag känner dock oro inför det faktum att hjälp skulle kunna dröja, då jag delar specialist med diabetiker. Jag vill bli frisk omedelbart, klara av slutskedet av kursen på universitetet, kunna arbeta (och resa!) i sommar. Dröjer behandling kommer jag vara tvungen att sjukskriva mig längre än om det går snabbt.

 

Är också bekymrad över att jag hinner bli alldeles för tunn, på grund av min extrema ämnesomsättning. Det lär väl märkas.

 

Jag ska i alla fall pallra mig till föreläsningen imorgon, och känna efter hur det känns. Morgondagen får avgöra om jag känner att jag klarar av slutexaminationen eller ej. Jag hoppas innerligt att jag är pigg och fokuserad nog att orka med förmiddagen.