Snäll som jag är har jag tagit min brors nymfparakit till lägenheten. Jag är lådsasmamma, Tommy leker lådsaspappa med bravur.

Denna nymfparakit är inte vilken fågel som helst, utan han är ganska knäpp faktiskt. Han ogillar skarpt händer av alla former och sorter.Det är absolut ingen fara när man redan kliar honom eller redan har honom på handen, men sekunderna innan, då han ser handen komma, skriker han sig hes och bits. Inte värst hårt, men han bits ändå.

Dessutom är han helt skadad på andra sätt. Han kan sitta helt lugnt och fridfullt på en pinne i buren... då han får världens vråldamp på gungan, attackerar den för fulla krafter tills han antar att gungan är död.

Han har utöver detta en del skumma ljud för sig. Han härmar fåglar han hört utanför fönstret, han härmar telefoner, äggklockor, microvågsugnar och annat skumt. Och skriker gör han för att det är kul... tar i av all sin kraft och bara vrålar. Ännu roligare är det i rum som ekar, typ badrummet. Där sitter han och lyssnar på sitt eko.

Han stökar ner så in i... Det ligger frön och fjädrar överallt, han dammar på vår svarta soffa, han bajsar lite varstans.

Trots att han är fruktansvärt jobbig, är han också fruktansvärt söt och go. Han ska alltid vara nära och se vad man gör, han är fruktansvärt nyfiken. Så gillar han att gosa. Efter att handen är i läge förstås.

(Och nej, han har inget namn... )