För att beröra ett lite djupare ämne än kläder/mode/skönhet för en gångs skull, tänkte jag dra upp detta alltid så aktuella ämne jämställdhet mellan. Jag vill påpeka, innan ni börjar läsa och kommentarerna (antagligen) strömmar in, att detta är min åsikt och ni behöver varken dela den eller hylla den. Jag är varken feminist eller anti-feminist. Dock har jag min rätt att tycka för det.

Alla har väl fler än en gång inte bara stött på detta ord utan också debatterat kring det. Alla har vi också olika inställning och syn på jämställdhet. Män verkar överlag vara aningen mer neutrala till jämställdhetsdebatten än kvinnor, medan kvinnoskaran innehåller många riktiga jämställdhetskämpar. Jag har ingen underbar källa att stödja mitt uttalande med, men det räcker väl att titta på den politiska könsfördelningen i partier som FI.

Jämställdhet är alltid något att sträva efter (även om man inte vill titulera sig "feminist"), inget snack om saken, men sen finns det ju bra och dåliga metoder. Tycker aldrig att en kvinna ska anse sig ha rätt till mer än en man och sedan skylla detta på jämställdhetsfrågan. Jämställdhet betyder ju just jämställdhet, att bli likvärdigt behandlade oavsett kön, religion, etnisk bakgrund, funktionshinder eller hudfärg.

Jämställdhetsdebatten kan, enligt mig, gå aningen överstyr emellanåt. Feministkrigare vill gärna påstå att det inte hänt så mycket "de senaste tusen åren" eller vad nu deras argument må vara. Sanningen är, att det har det visst. Men en förändring, i alla fall i det svenska samhället, kan inte ske genom en revolution. Det var 1800-talsfasoner. Självklart kan en revolution se ut på många olika sätt, men det finns helt enkelt varken tid eller resurser att drastiskt förändra samhället över en natt.

Radikal feminism står inte för jämställdhet. De arbetar gärna förbi det där med att "mannen och kvinnan ska ha samma rättigheter" och struntar sedan i dess motpol "mannen och kvinnan ska också ha samma skyldigheter". Det är bara en massa tjat om rättigheter hit och dit.

Hur många av kvinnligt kön har inte någon gång upplevt särbehandling då individer och samhälle är rädda för att "kränka" kvinnan då detta är ett mycket infekterat ämne. Man vill ju inte bli utpekad som mansgrisen eller kvinnokränkaren. "Då är det bäst att särbehandla denna kvinna så att man inte får några obehagliga överraskningar på posten".

Jag vill absolut inte bli särbehandlad. Jag vill bli bemött med samma respekt som mannen för att det ska vara så, inte för att någon är rädd för att jag ska ta illa upp för att jag är kvinna, och inte för att någon anser att jag har rätt till mer för att jag saknar penis.

Varje steg i rätt riktning är score. Men för varje kvinna som vägrar inse att vägen mot jämställdhet inte bara handlar om rättigheter tar debatten ett steg bakåt. Och jag avskyr både manliga och kvinnliga ursäkter som syftar på att kvinnokroppen och manskroppen har olika byggnad och därmed olika syften. Det är delvis sant såklart. Men ville vi ha jämställdhet eller inte?

Stereotypfeminism?


PS. Jag har på senare år lärt mig att feminister visst rakar sig under armarna och på benen om de känner för detta.