Igår kom jag hemdragandes med en fågel. En liten nymfparakitdam från Djurmagazinet att göra vår lilla nymfparakithane sällskap. Eller vår och vår. Min brors nymfparakithane. Nu får han dessutom en dam när han tar tillbaks honom.

Damen är lite skygg och väser gärna om man kommer för nära med handen, men då är hon ju uppvuxen i princip utan människokontakt i en djurbutik. Antar att hon dessutom fortfarande är skärrad över att ha blivit infångad med håv och lagd i en kartong inför en tiominuters bilresa. Stackars liten.

Hon äter i alla fall som hon ska, både godis och mat, och dricker vatten, och det är skönt att se.

Hon skriker dock och verkar vilja ut så snart vi tar ut hannen. Oj vad hon skriker. Hon har dessutom en helt annan röst än hanen, som inte sett en fågel i hela sitt liv. De pratar inte samma språk helt enkelt... förhoppningsvis kan de kommunicera med kroppsspråk tills talbiten någorlunda löst sig.

Min bror tyckte hon skulle heta Skatan. Okej att hon ser annorlunda ut, men Skatan?

På fredag hämtar vi gojan! :-D

Urusel bild i vanlig ordning med mina skakishänder och mobilkamera.