Imorse körde jag igenom ett Glee-avsnitt innan fåglarna vaknat till liv, och innan jag kände mig fysiskt beredd på att ta tag i städningen. Avsnittet handlade om (läs inte om du följer serien och ännu inte påbörjat säsong 2) hur Kurts pappa får en hjärtinfarkt, hur Kurt reagerar, hur hans vänner reagerar och hans pappas kamp mot döden. Kurt sjunger också en sång i avsnittet, som jag inte tidigare hört, "I wanna hold your hand"...

...sköljdes då över av en våg av sorg och saknad efter min mamma. Jag har självklart inte kommit över sorgen, mamma dog för tre månader sedan, finns ingen människa som bearbetar en närståendes död på så kort tid. Men jag mår bättre, och jag har hämtat mig, jag fungerar som vanligt, fast sorgen finns där och gör sig påmind med jämna mellanrum, vid tillfällen som ovan beskrivna bland annat.

Jag kämpar på, jag måste kämpa på. Det jobbiga är att vara ensam i stunder sorgen och smärtan blir oumbärlig. Vetskapen att jag inte är ensam i hjärtat, är det enda som får mig att orka...

Oh I'll tell you something, I think you'll understand.
When I say that something, I wanna hold your hand.