Kärlek är, enligt mig, ett omfattande ord som kan betyda så mycket; kärlek till en vän, kärlek till ett husdjur, kärlek till en partner, kärlek till sina barn, kärlek till sina föräldrar, kärlek till sina syskon. You get my point.

Själva kärleken kan nog se ut på många olika sätt och upplevas på olika sätt, det är nog helt individuellt. Ingen älskar som mig, och jag älskar som ingen annan. Det känslan har gemensamt från person till person tror jag är glädjen, upprymdheten och värmen.

Jag tror att kärlek är livsnödvändigt. Inte bara vore man deprimerad om man inte hade någon i hela världen (har en bild på en gammal tjurig man i huvudet, som bor i en stuga ensam någonstans i Alaska), det finns många exempel på folk som dödat eller dödats för kärlek, vilket bevisar att kärleken är den starkaste av känslor. Vill inbilla mig att kärlek övervinner hat, vilket det självklart också gör, så tänk, bara tänk, om man kunde få ge lite kärlek i julklapp till hatiska diktatorer/huliganer/rasister/mobbare i julklapp. Kärlek i en ask.

Man kan aldrig få eller ge för mycket kärlek, försöker jag ha som motto här i livet. Det finns alltid någon i din närhet som behöver ett värmande leende, en hjälpande hand eller en komplimang. Då är det ju dumt att snåla med kärleken. För, för vems skull låter man egentligen bli att berätta för vännen hur vacker hon är idag? Varken sin egen eller hennes. Jag tror att jag som person har lätt för att ge kärlek, då jag ofta ger spontana kramar eller några uppmuntrande ord. Ibland blir jag helt överfull med kärlek, och svämmar helt enkelt över. Då måste jag dela med mig av lite, och man gör på så sätt både någon annan och sig själv glad.

Kärlek i alla dess former är som bensin för allt levande. Jag hade inte velat leva utan kärlek till mina närmsta.

Jag är också en flitig föreståndare för allas rätt att älska, oavsett kön, och blir lika glad varje gång jag får höra att ett land/en delstat infört bröllop för samkönade. Länge leve kärleken, och länge leve lika rättigheter!