Jag är nog ganska blödig av mig, gråter till film, gråter till dokumentärer, gråter när jag blir arg, gråter när någonting är orättvist... nu gråter jag igen, men jag tror att det är rättfärdigat. Jag läser den här artikeln på AB och kan inte annat än gråta. Arne och Gunnel från Eskilstuna, ett gammalt par som levt tillsammans i 63 (!) år blir nu separerade då kommunen inte kan ge dem en gemensam vårdbostad. Tårarna kommer redan då jag läser att Arne försiktigt håller Gunnels hand och de tu berättar att de fortfarande är nykära, och Gunnel säger "Jag vill inte vara utan min Arne". Fyfan för Sveriges äldrevård. Jag tänker då inte under några omständigheter separeras från min livskamrat i den åldern. Det kan inte bli mycket hemskare än så...